tygkassen

Var med i tävlingen precis som jag så kan ni vinna allt på bilden ovan!

Idag har varit en riktigt jävla FML-dag, har legat hemma och dött av uttråkning eftersom jag inte gick till skolan efter igår.

Spy är inge kul och jag förstår inte vart det kom ifrån heller. Trodde först att jag blivit magsjuk, men det kan det inte varit eftersom jag bara spydde två gånger(plus att jag inte bajsa sås heller). Mamma och pappa fick båda tankar om att jag var på smällen men det borde(och hoppas jag inte) jag inte vara. Tog första pillret på första mensdag(direkt skydd tydligen) och hade inte sex när jag hade mens så det borde inte vara något. Men det är bara att vänta till på lördag då jag tar de vita pillrena, då ska jag få mens. Men grejen var att jag (i och med att jag blev lite paranoid) googlade och läste lite att folk hade blivit gravida även fast de åt piller, och mensen hade kommit som den skulle. Jag får fan panik, borde man ta ett test?  Skulle jag våga? Vad fan skulle jag göra om jag faktiskt hade gått och blivit på smällen? Självklart skulle det bli en abort men vad fan skulle mamma och pappa säga? Gaaah, jag vill bara dö just nu.

Vet inte om jag har nåt jävla PMS aktigt nu med för jag var så jävla sugen på choklad tidigare plus att jag ville slå pappa i huvudet och börja gråta när han inte ville åka och handla. Måste ju vara något sånt, tror jag ska dö. Har dessutom saknat L så galet mycket idag att det inte sant. Sen när jag fick reda på att han hade haft jättekul med sina kompisar idag efter skolan ville jag bara gråta. Vad fan är det med mig? Han får göra det han vill när jag är sjuk så varför reagerar jag såhär? Hoppas för all del att det är PMS eller biverkning från pillrena.

Känns som allt skiter sig just nu, och det skulle ju inte bli bättre om jag hade en unge i magen. Vad i helvete, jag kommer fan dö om det händer. L skulle i alla fall stå bredvid mig och hålla mig i handen om jag bad honom, älskar honom så galet mycket att det gör ont. Men jag skulle aldrig kunna få ett barn nu, sexton och har inte ens gått ut gymnasiet. Ingen utbildning och inga förutsättningar. Framtida karriär bortkastad. Nej, det skulle utan tvekan bli en abort.

Nej, nu ska jag sluta tänka på det här, det är troligen inte så eftersom jag ska vara skyddad. Plus att det inte blir bättre om jag går och grubblar på det.

Men imorgon ska jag till skolan, träffa L och bli normal igen.

Godnatt

204 länder.

Det har jag insett under det senaste året faktiskt.

Mitt självförtroende har varit på topp ett tag nu i och med att jag har hittat en pojke som fortfarande håller uppe mitt självförtroende genom komplimanger. Jag tror att jag inom en väldigt, väldigt snar framtid kommer vara kär i honom. Om jag inte redan är det.

Det tror jag nästan att jag kanske är, för han är helt enkelt underbar.

Men nu ikväll fick jag en knäpp i huvudet på grund av att jag har gått upp i vikt. Jag har inte alltid haft problem med min vikt men när jag började nian vägde jag 62 kilo på mina 168 centimeter. Jag fick en insikt mitt i allt och tyckte att det var på tok förmycket. Då började jag äta mindre och slutade även helt att äta lunch i skolan. Jag vande min mage vid att äta väldigt lite och gick därför ner lite i vikt.

Två månader innan jag slutade nian hade jag gått ner tio kilo och låg på 52 kilo till samma längd.

Jag kände mig äntligen fin och jag var nöjd med min kropp. Dock så hade mina närmsta kompisar tydligen diskuterat min drastiska vikt nedgång plus att jag var väldigt glad för det jag hade presterat och sa det ofta. De kom med kommentarer och tillslut satte de mig ned och hade ett ordentligt samtal med mig. De sa grejer som "Vi är rädda för att du ska få en ätstörning, vi älskar dig alldeles för mycket för att låta det hända." "Förlåt om du tycker vi är jobbiga men vi säger bara det här för att vi bryr oss om dig.". Visst, jag förstår att de kunde vara oroliga men jag tröttnade tillslut på att de alltid kom med kommentarer om att jag skulle sluta tycka som jag tyckte.

Efter ett tag fick även en av mina kompisar kroppskomplex och började tycka att hon var tjock. Hon var väll ett par kilo tyngre än mig och hade väl lite mer kroppsfett än mig, men hon var fortfarande verkligen inte tjock. Jag blev bara så trött på att hon kunde gå runt och säga att jag verkligen inte fick tycka att jag var tjock när hon själv sa samma sak flera gånger i veckan. Hela grejen handlar ju om min egen självbild och inte hur mycket jag faktiskt fysiskt väger.

Hon kom även med kommentarer som "Jag vill inte gå bredvid dig, du är för smal.". Hon förstod inte hur mycket det sårade mig när hon sa så.  Jag kommer nog aldrig riktigt förlåta henne för att hon sa så, hon sårade mig och visade verkligen vilken dubbelmoral hon står med.

Jaja, för att komma tillbaka till varför jag tänker ikväll.

Jag ställde mig på vågen hemma hos min farmor när jag var där här om dagen. Det visade sig att jag hade gått upp till 56 kg till mina fortfarande 168 centimeter. Jag fick en klump i magen direkt när jag såg siffrorna även ifall jag vet att det är 8 kilo under min ideal vikt. Idag har jag sett mig själv i spegeln och jag tycker att en svag men ändå synlig fettvalk har uppkommit mitt på magen. Jag vet att jag inte är tjock, och jag vet att jag är fin i kroppen. Men jag kan ändå inte komma ifrån att jag tycker att jag ser pluffsig ut. Jag är smalare än de flesta av mina kompisar som är i samma längd som mig.

Men jag kan aldrig låta bli att slänga en blick i fönster som jag går förbi och tycka att mina ben har blivit tjockare. Även om mina vänner alltid säger kommer med kommentaren " Du är verkligen inte tjock, sluta tänk så!" om det kommer på tal så är det min egna psykiska självbild som det handlar om.

Jag har därför nu bestämt mig för att gå ner igen, jag ska sluta äta lunch, sluta köpa godis hela tiden, sluta äta chips helt och börja träna igen. Då är jag säker på att jag kommer gå ner igen, för det gjorde jag förut.

Som en vän sa till mig tidigare under kvällen när jag samtalade med honom om att jag vill gå ner i vikt igen.

"Det finns inget som heter måste. Dock så finns det vill och vill inte."

Mitt svar var då " Jag vill gå ner i vikt för att kunna må bra psykiskt igen. Men om man ska omformulera allt så kan man säga att jag måste gå ner för att må bra igen."

Han är den enda personen som jag verkligen kan prata om det här med. Han varken dömer mig eller säger emot mig som mina andra vänner gör när det handlar om det här.  Därför är jag väldigt tacksam mot honom.

Du vet vem du är. <3

Även om jag har skrivit mycket här att jag inte kan snacka om det här med mina vänner så älskar jag dem inte mindre för det. Jag älskar dem över hela mitt hjärta och det är dem som får mig att klara mig genom vardagen. De finns alltid där för mig och jag finns alltid där för dem.

Ni vet vilka ni är. <3

Jaja, det blev ett rätt långt första inlägg men nu har jag skrivit av mig tillräckligt för ikväll. Hörs inom en snar framtid!